Tänk er en blandning av Ugly Betty, Gossip Girl och Grease. Ungefär så ser höstens mest omtalade TV-serie på andra sidan atlanten ut, och det är ingen mindre än High School-musikalserien Glee, skapad av författarna till Nip/Tuck.
Jag har tittat på första avsnittet och det ser riktigt bra ut. Jag kastas tillbaka till skoltiden och kommer på mig själv med att sitta och analysera vem av karaktärerna som påminner mest om mig själv i den åldern. Dessutom vet jag inte om det är det där audition/tävlings-momentet i det hela som gör mig så tårögd och engagerad men något speciellt är det verkligen med Glee som gör att jag med gott samvete kan rekommendera er alla att bänka er framför TV:n den 12 Novemberklockan 21:00 då Glee har premiär på TV4.
Här kommer ett litet smakprov i form av en trailer.
True Blood - jag älskar’t. Säsong 1 var ren och skär perfektion, säsong 2 är kanske inte lika bra med bjuder på mer Eric – och jag som aldrig trodde att jag skulle gilla Alexander Skarsgård, men det är bara att erkänna; som vikingvampyr är han jävligt het.
Även om det givetvis är svårt att inte mäta vampyrserier mot den allra bästa av dem alla, så håller den faktiskt måttet. Nej, jösses, den är inte i närheten av att vara lika bra, rolig och smart som Buffy, men den är ändå inte tokig alls.
Där Buffy riktade sig mot i huvudsak ungdomar, vänder sig True Blood till en betydligt mognare publik, för om sexscenerna i säsong 6 av Buffy fick er att rodna kommer ni vilja sjunka genom soffkuddarna i de näst intill mjukporrsliknande delarna av True Blood. Inget gupp under täcket här inte. Nej, vi snackar full-on action med tuttar och rumpor och banne mig om man inte fått se en och annan snopp också. Det är sexigt, det är blodigt och det är inget du vill titta på tillsammans med dina föräldrar.
Säsong 2 börjar lida mot sitt slut i USA, men här i Sverige här serien premiär med avsnitt 1 på onsdag, 26/8 klockan 22.00 på SVT. Har du Canal+ har du redan kunnat se True Blood, men är du hänvisad till de mer ordinära kanalerna har du 12 avsnitt av sex, blodsugande och en och annan snygg kille att se fram emot.
Talangtävling och folk som skakar rumpa på (typ) bästa sändingstid – kan det vara något? I en tid då alla andra talangprogram fylls till bredden av folk utan just begåvning, sticker So you think you can dance ut från mängden. Det spritter i benen och magen fylls av värme, så ja, det kan definitivt vara något.
Jag och min mor har ordat lite om just sändningstiden som So you think you can dance har fått, det vill säga 21:55 tisdagar och onsdagar på Kanal 5. Modern tycker att det är hutlöst sent, jag hävdar att bättre sändingstid än så går knappt att få på en kanal där 21-slotten är vikt åt serier och filmer. Det må så vara att avsnitten med sina två timmar är en smula långa och klockar klämtar midnatt då kvällens övningar är över, men jag tror att detta mest är ett problem i gammelvärlden. Jag har nämligen inga som helst problem att sitta framför TVn till midnatt, jag går sällan och lägger mig tidigare än så ändå. Kvällarna är ju helig tv-tittartid, dem kan man ju inte rimligtvis sova bort.
Jag såg inte första säsongen av SYTYCD av anledningen att jag tyckte det verkade lite små fånigt. Efter att ha sett pinsamheter som TV3s Floor Filler kände jag ingen större längtan att sätta mig framför en tävling där deltagarna var utstyrslade i allt från paljett till hotpants och, ve och fasa, dansade Paso Doble och Wienervals. Och det ska erkännas, det är fortfarande inte de klassiska danserna som är mina favoriter, men utförda av ett stiligt par så är inte ens vals så himla trist att titta på.
SYTYCD får alla program i sin genre att blekna rätt omgående, för har man väl tagit sig igenom audition-delen av serien så är det talang en masse som gäller. Visst har det under de fem säsongerna slunkit genom ett par som inte håller samma höga standard som de andra, men det blir sällan riktigt pinsamt, vilket också är SYTYCDs stora charm. Det här är nämligen inte förnedrings TV. Ingen jury a´la Idol som görs sitt yttersta för att klanka ned. En jury finns så klart, och de är förvisso inte rädda att bita ifrån om deltagarna inte håller måttet – men det handlar aldrig om att förlöjliga som det så ofta känns att juryn i Idol har till huvuduppgift. Bakom SYTYCD ligger dock Simon Cowell, pappan till Idol-formatet, men kanske är det under Nigel Lythgoes inflytande som man har valt en mer ödmjuk image.
Under fem säsonger har vi genom tv-rutan kunnat njuta av vackra danser, fantastiska personligheter, otroligt kreativa koreografer och underbara utrop från juryn. Och är det en tv-serie som förtjänar att ta sig en sväng på the hot tamale train, så är det utan tvekan So you think you can dance.
Ett par av mina favoritklipp från säsongen som just nu visas på Kanal5, tisdagar och onsdagar 21:55.
I sann semesteranda har jag under sommaren negligerat bloggen å det grövsta. Jag utlovade bättring och bot sist, men det har ju inte blivit mycket av den varan. TVn är dock inget jag stängt av bara för att det har varit semester – för det är väl då om någon gång man har tid att grotta ned sig i serier?
Nu är dock semestern över och jag börjar känna mig lite mer på köl, och vad kan vara bättre att börja den nya tv-terminen med än Dexter Morgan, family man.
Har jag skrivit om Dexter tidigare? Jag tror inte det va? Men varför inte, kan man då undra. Ja, det undrar jag också, med tanke på att jag tycker att Dexter är en av de mest geniala serier som visats på TV på den här sidan Buffy (ja, det är så jag räknar tv-tiden, innan och efter Buffy). Dexter har fått sin beskärda del skit i USA och till viss del även här i Sverige då media inte vara långsamma med att skylla copycats på Dexter Morgan. Skeptikerna har varit många och högljudda – vad är det som gör en serie om en seriemördare så bra? Hur kan mord vara bra?
Jag antar att vad folk har svårt att få fingret runt är att det i en så i övrigt sympatisk huvudperson gömmer sig en mördare. En person som lustar efter att få snitta folk med kniv för att sedan gå hem och steka pannkakor åt sina styvbarn – hur kan man gilla det? Frågor som dessa leder mig osökt till frågorna: “Har du verkligen sett serien? Hur många avsnitt har du givit den?” . För det är inget i Dexter som i mina ögon romantiserar vad han är, även om han själv har bestämt sig för att stävja sitt behov genom att bara mörda mördare – poetisk rättvisa och allt det där.
Mord på TV är ju inget nytt och flera av de populäraste tv-serierna idag kretsar kring folk som bragts om livet. Dexter blandar smart mellan brottsutredning (som vi ju gillar, hello CSI liksom) och sinnet som en seriemördare bär på. Här får vi inte bara se mördaren som kallsinnig och känslolös, för under den kalla ytan gömmer sig trauma, avsky, kärlek och inte minst viljan, även om den ibland snuddar vid ovilja, att hitta en normalitet i en berg-o-dal bana av känslomässig kaos och förtvivlan, svek och förnekelse.
Dexter är inte bara blod och plastfolie, utan en nagelbitande resa genom ett sorgligt livsöde.
Plus att Michael C Hall är rätt snygg också!
Säsong 4 av Dexter har premiär på Showtime (USA) den 27 september.
Som för så många andra här i Sverige är Morden i Midsomer synonymt med sommar för min del. Första avsnittet visas tisdagen den 23 juni vilket innebär att det traditionsenligt visas efter publikfavoriten Allsång på Skansen (som har premiär samma dag). I år verkar det som att vi endast ska få rysa över fyra fall från Midsomer i sommarnatten, det brukar vanligtvis vara runt 7 program. Men OK, så länge jag får en dos av Midsomer så är jag nöjd.
Morden i Midsomer, eller Midsomer Murders är en brittisk kriminalserie som såg dagens ljus 1997 med John Nettles i huvudrollen som Detective Chief Inspector Tom Barnaby. Tyvärr aviserade Nettles i februari i år att han kommer att sluta med rollen som Tom Barnaby efter inspelningarna av (svensk) säsong 11.
Enligt Wikipedia så vill produktionsbolaget Bentley Productions fortsätta serien med en ny skådespelare som träder in som kommissarie i Barnabys ställe och det skrivs manus för en tolfte säsong, med en ny huvudrollsinnehavare. Denna säsong är dock inte kontrakterad eller såld till ITV ännu. Men jag vet inte. Midsomer utan Barnaby är troligtvis som CSI utan Grissom – inte särskilt intressant.
